fredag 18 mars 2016

Fredagsberättelsen

Idag är det fredag och jag är på väg ner till GARDASJÖN i Italien
men hoppas att ni nöjer er med ett litet tidsinställt inlägg, 
en fortsättning på min kanske jobbiga berättelse om en händelse i mitt liv.
Prolog
Just nu handlar min Fredagsberättelse om en del i mitt liv som tog över ganska mycket, 
ngt som förstörde min kropp både inifrån och utifrån,  
Jag har under många år haft både Anorexi och Bulimi och det man kallar Ätstörning  eller UNS (utan närmare specifikation)  
fråga gärna om något är konstigt eller om du bara får egna funderingar på vad jag skriver, 
jag lovar att svara på allt så gott jag kan och utefter mina egna erfarenheter 
Jag har hjälpt / pratat med tjejer som hamnat i samma situation, 
och känner att det här är ett viktigt ämne att våga prata om, även fast jag tycker det är jobbigt.

Jag vill INTE att ni tycker synd om mig det är INTE därför jag skriver det här, 
det är enbart för att folk ska förstå vilket helvete det är och 
inte ens vilja ha tanke på att börja med en oskyldig liten bantning 
som du aldrig faktiskt vet vart den leder det här livet. 
Vi tror vi kan styra oss själva, hantera saker.. 
det trodde jag med och gjorde i flera år, men till slut tar det över.
ALLA Former av Ätstörningar är ett rent helvete med en massa komplikationer 
som jag kommer till senare... 
Vill du inte skriva öppet kan Du även nå mig på 
gemsofmylife@gmail.com eller på kontaktformuläret längre ned på vänster sida. 
Var inte rädda får att fråga.

Del *6* Vändpunkten

Att hamna på hispan, att bli fråntagen sin värdighet, att förstå att hjärnan inte fungerar som den ska, och ändå vara så medveten, att bli inlåst gjorde inte självkänslan bättre, trots att jag dagen efter skickades vidare till psykakuten på Huddinge så hade denna erfarenheten gjort ett större hål i min själ än vad ngn kan förstå som inte varit med om samma sak...

Dagen efter kom min mamma direkt på morgonen och sa att hon tänkte sitta där tills läkaren kom, jag fick sitta i slussen med henne som jag kom ihåg eller om det var på läkarens rum, minns inte..
Nu fick jag alla fall åka vidare till Huddinge sjukhus, där dom tydligen hade mer erfarenhet av personer i mitt tillstånd.
Det var här min vänd-/brytpunkt kom. 

På Huddinge hade jag eget rum och visst var det alla möjliga personer där, men det var fler som mig och vi som är som varandra, dras på ngt sjukt sätt även till varandra och jag fick kontakt med en tjej som hade allvarlig Anorexi, en hjältinna i mina ögon, för Bulimikers är en misslyckad anorektiker ansåg jag ( ja ni ser vilket absurt tänk man har !)

Vi berättade knep till varandra och jag kräktes mer än vanligt, TROTS att jag var kontrollerad under hela tiden jag åt och ca en timme efter..
Man lärde sig att använda plastpåsar  för att inte spola och att få upp maten var längre ingen konst, jag ville bli som hon klara av att inte äta alls,
Ha den där fantastiska känslan av kontroll !
Eftersom hon vägrade mer och mer och det gick mer och mer utför för både henne och mig tog dom i sär oss, eller det var mer att jag inte fick gå in i hennes rum då hon själv var tvungen att sitta i rullstol för att komma ut till mig...och hon hade inte orken :(

Efter att ha försökt sätta dropp ett antal ggr som hon alltid dragit bort så fort dom gick ur rummet, Så började tvångsmatningen för hennes del med sond i näsa och rätt ner i magen där dom kom och spruta in näring flera ggr om dagen, när hon mådde lite bättre kom hon ut igen, med grejen i näsan och sa att hon skulle ta bort den..
Vad svarar man på det ???
På kvällen hade hon dragit bort allt själv, och det jag hörde från hennes rum var bara hjärtskärande skrik när dom försökte få i henne näring..Hon skrek för att dom försökte hålla henne i liv !! hur sjuk har man egentligen inte blivit då :(

Börjar gråta nu när jag skriver, för det här var min "vän" på den här platsen, jag ville ha henne kvar så gjorde det ont i mig att veta att hon blev tvångsmatad varje dag och det blev bara värre och värre 
( ni förstår hur mycket hjärnan förstörs av dessa sjukdomar :(
Hon drog ut, dom satte in tvångsmata och hon drog ut fick höra att det inte fungerade, även droppen drog hon bort, dom gjorde allt i sin makt att få i denna tjej näring.

Jag fick bara höra att hon mådde sämre och sämre fick inte träffa henne, hörde bara skriken från rummet och visste att hon skulle flyttas till intensiv eller ngn annan avdelning.

Den kvällen låg jag i min säng tyckte att allt var skit, livet, alla som inte förstod, tyckte synd om min "vän" kändes panik och grät tills jag somnade.
Vaknar av att dörren öppnas, och in kommer min "vän" krypandes hon såg ut som ett skellet  (ännu mer än vad hon gjort innan)
Jag blev rädd satte mig upp och hon sa bara -Susanne fly dom gör allt dom fångar dig, dom lurar dig jag har skrivit allt i boken LURA dom som jag... 
Det gick snabbt i samma veva kom sköterskorna in och tar tag i henne då hon redan stod på knä mot min säng tog hon tag i mina armar och höll i dom så hårt, jag minns att jag tänkte hur kan hon hålla tag så hårt men inte gå...
Hon hade kastat boken på min säng och sköterskorna försökte lossa henne från mina armar.
-Låt dom inte lura dig, låt dom inte lura dig skrek hon när dom bar iväg med henne.
Sköterskorna tog boken och sa att hon skulle få sin bok, jag bara grät och sa att hon gav den till mig hon vill att jag ska ha den...
Men jag fick den inte. ( vilket nog bara var bra.. )
Jag fick sitta med en alldeles underbar varm kvinna och prata den natten, jag fick berätta om allt jag varit med om i mitt liv (men som vanligt valde jag ut det jag trodde psykologen skulle klara av )

Men jag fick mig en tankeställare min "vän" hade skrämt mig totalt hon var ett skelett som vägde långt under 30 kg.
Hon hade blivit helt galen sjukligt galen och det skrämde mig också, jag vet Trots att dom inte sa det när jag frågade, att min "vän" dog den natten .
Hon hade svält sig själv till döds och inte ens läkarvården kunde bryta hennes beteende då det gått för långt.
Hennes mamma sa inget om henne till mig heller när jag såg henne ta sin dotters saker från rummet, utan gav mig en Kram och sa bara -SNÄLLA ta tag i dig själv se till att komma tillbaka !
Jag var ensam jag var på väg att bli den idiotiska människa som försökte ta dö på mig själv..
Varför ?? 
Var jag värd att dö?
Varför skulle jag straffa mig själv för allt som hänt mig i min uppväxt??
Där bestämde jag med säkerhet att nu fick det vara nog, jag skulle bli frisk !
Det var nu det hårda jobbet skulle börja.... men det visste jag inte då.

Ibland känner jag mig (lite för mycket) som en öppen bok, som tillåter alla, att nå mitt innersta.
Det gör ont att läsa och skriva, men jag känner att det är viktigt att förstå vilket Helvete man kan hamna i av något man är beroende av eller vill kontrollera..

Samtidigt känner jag att jag vill vara ärlig och att faktiskt skriva om vad jag har varit med om, hur ont det än gör, både att skriva och att sedan läsa. 
(Även om jag idag nästan 25 år senare inte tror och hoppas av hela mitt hjärta att man inte gör på liknande sätt nu, utan att man vet vart människor och sjukdomsbilder hör hemma, och så även suicid.)
Jag hoppas att även om man aldrig varit i situationen själv, så kan man om än lite, förstå vilket helvete det är och hur livet till slut sugs ur en.

 Jag hoppas även att någon tar till sig och förstår att det inte är värt att ens hamna i den här situationen, och jag vet att man liksom alkoholister till en början säger,- men jag kan inte hamna där jag kommer aldrig tillåta mig själv att gå så långt
Det sa jag ochså, så ni vet!
Att tappa kontrollen, att låta maten styra ens liv (eller drogen eller alkoholen eller vad man är beroende av) vi ALLA kan tappa kontrollen vi anser oss att ha, GLÖM INTE DET !

KRAM
Här kan du läsa del
*1* & *2* & *3* & *4**5*

Ibland kanske det känns som jag hoppar en massa, men du får som sagt fråga om det är ngt du vill veta mer om eller att jag skriver mer om. Anledningen är att detta är bara texter jag skrivit under åren och nu ska göra  det till ngt större ett litet projekt som är igång mer om det senare.

Kommentera / fråga så att det inte blir missförstånd, för jag skriver inte ngt innan utan allt kommer direkt från minnet och hjärtat och är det ngt konstigt fråga snälla !!!

Tack, Till er som orkar läsa denna långa ganska jobbiga text!

PUSSAR & KRAMAR

12 kommentarer:

  1. Känner så väl igen din berättelse... Alltför många har upplevt och upplever, samma sak :(

    SvaraRadera
  2. Du är stark som skriver om dina upplevelser men det är bra. Anorexia är tyvärr inte ovanligt och vem som helst kan trilla dit. Har sett det några gånger på min skola och även hos pojkar...

    Hoppas ni får en behaglig nedresa!

    Kram

    SvaraRadera
  3. Här bara trillar tårarna, det gör ont att läsa. Men jag är så glad att din väns mamman var så stark i sin stora sorg, att hon orkade ge dig en kram och säga de bästa orden. Bästa orden för att du fina Sanna fick fortsätta leva. Nu hoppas jag att du får underbara dagar i härliga Italien.

    SvaraRadera
  4. Du är grym finaste ♡ ....
    Så sant - Alla kan tappa kontrollen så ere!
    Ha det riktigt riktigt gott i Italien/Kraaaaaaaam

    SvaraRadera
  5. Jag är så glad för att du till sist, trorts att du var så sjuk, kunde använde din styrka till att välja livet.Du betsämde dig och den håda, långa och krävande resan böjade. Jag är så innerligt glad för att du orkade.
    Jag har som lärare haft elever med svår anorexi, jag har en dotter med ätstörningar och jag berörs väldigt mycket och på olika plan.
    Att skriva är ett sätt att tänka och berabeta och det du berättar har väldigt stor betydels för många och är till stor hjälp.
    Stor, stor kram från mig.
    Och du valde livet. Du orkade göra det.

    SvaraRadera
  6. Oj, vilken berättelse! Så starkt och bra av dej att skriva allt detta! Och så tacksam att du till sist bestämde dej för att leva!
    Har vänner vars barn har problem med detta, och vet att det är sååå svårt...
    Varm Kram och njut av Gardasjön!!!

    SvaraRadera
  7. Jag vet genom mitt tidigare jobb att även minderåriga pojkar drabbats av detta. Helt sanslöst.
    Det är SÅ bra att du berättar, både för att du själv kan få sätta detta på pränt och att vi andra får lyssna till detta och ta varning för nära och kära.
    En underbar och vilsam resa nu till Gardasjön.
    Kram, finaste du, Gerd

    SvaraRadera
  8. Hoppas verkligen att du mår mycket, mycket bättre idag! Jag jobbade på en klinik för ätstörningar för över tio år sedan, så jag vet vilken hemsk sjukdom det kan vara. Hoppas också att du får jättefint vid Gardasjön! Vi har varit där några gånger med vår husbil och tycker att det är fantastiskt fint!

    SvaraRadera
  9. Beundrar din oerhörda styrka att berätta! Det är bra att du berättar - bra för dig själv och bra för oss som aldrig upplevt detta hemska.
    Önskar dig nu sköna dagar vid Gardasjön!
    Kram

    SvaraRadera
  10. Du är stark som orkar dela med dig av din resa du gjort och kanske till viss del gör hela livet då man alltid måste leva med sin historia. Vill bara krama om dig när jag läser. Jag hoppas också vården fungerar annorlunda men jag har personligen inga svar på hur.

    SvaraRadera
  11. Jag har en vuxen dotter som för några år sedan var riktigt illa däran då hon led/lider av nervosa bulimi.
    Fortfarande då och då kan hon börja hetsäta och sen försöka spy ut innehållet,(det kan pågå några månader innan hon slutar upp/ gör ett uppehåll för ett tag) Hon kan även få en fix ide att svälta sig. Eller träna flera gånger om dagen... Riktigt jobbigt är det som anhörig att se och försöka hjälpa på bästa sätt. Kram ♥

    SvaraRadera
  12. Jag tycker att du är fantastisk som delar detta med oss, att öppna ditt hjärta så är så starkt av dig...
    Hoppas att du njuter av sköna dagar i Italien
    Kram Sandra

    SvaraRadera

♥ Det värmer att Du tar dig tiden att lämna ett meddelande ♥
Kram Susanne