fredag 5 februari 2016

FredagsBerättelsen

Del  *4* 
Om Ätstörningar
Berättelser ur mitt liv

Prolog
Just nu handlar min Fredagsberättelse om en del i mitt liv som tog över ganska mycket, 
ngt som förstörde min kropp både inifrån och utifrån,  
Jag har under många år haft både Anorexi och Bulimi och det man kallar Ätstörning  eller UNS (utan närmare specifikation)  
fråga gärna om något är konstigt eller om du bara får egna funderingar på vad jag skriver, 
jag lovar att svara på allt så gott jag kan och utefter mina egna erfarenheter 
Jag har hjälpt / pratat med tjejer som hamnat i samma situation, 
och känner att det här är ett viktigt ämne att våga prata om, även fast jag tycker det är jobbigt.

Jag vill INTE att ni tycker synd om mig det är INTE därför jag skriver det här, 
det är enbart för att folk ska förstå vilket helvete det är och 
inte ens vilja ha tanke på att börja med en oskyldig liten bantning 
som du aldrig faktiskt vet vart den leder det här livet. 
Vi tror vi kan styra oss själva, hantera saker.. 
det trodde jag med och gjorde i flera år, men till slut tar det över.
ALLA Former av Ätstörningar är ett rent helvete med en massa komplikationer 
som jag kommer till senare... 
Vill du inte skriva öppet kan Du även nå mig på 
gemsofmylife@gmail.com eller på kontaktformuläret längre ned på vänster sida. 
Var inte rädda får att fråga.

Det är en lång jobbig berättelse, jag hoppas att ni orkar läsa den.

Fick en fråga om ingen såg ?
Min Mamma såg, försökte med allt, hon berättade att hon kände sig så hjälplös.
När jag var yngre slog läkarna bara bort det som att det är bara en period puberteten, jag hade ju alltid varit smal och om jag nu gick ned skulle det gå över, 
ingen tog min mamma på allvar antagligen för att jag alltid utåt var glad sprallig och sa aldrig ngt till någon !
Inte ens när jag blev äldre gick det bra för min Mamma att hjälpa hon hade kontaktat flera olika kliniker och behandlingshem men alla hade sagt samma sak. 
- Hon måste vilja själv annars så kommer behandlingen inte ge något resultat.
Hon såg redan hur jag mådde, inte vad jag då gjorde, men hur jag såg ut uppsvullen -hamsterkinder.mm mm. och inget kunde hon göra.
Jag vägrade ALL HJÄLP jag mådde ju ok...
Dom tog in tjejer/ killar mot deras vilja på akuta psykemottagningar för att tvångsmatades så dom inte skulle dö.
Men det jävliga med att ha gått över i Bulimi är att det inte syns på samma sätt som på en anorektiker, mer än hamster kinderna och blicken ( jag kan än idag se på en tjej om hon kommer att kräkas efter hon ätit, det syns i blicken :(
Min stackars MOM hade vart i kontakt med också utan att jag hade en aning, jag bara vägrade allt!!!)

Så till fortsättning från del 3...

Efter ungefär 5 dagar med denna karusell 
äta-äta-äta-kräkas-laxermedel-äta-äta-äta-kräkas-äta-kräkas -laxermedel- äta...
började livet sugas ur mig jag hade ingen ork, själen gjorde ondare och ondare.
(vet inte riktigt hur jag ska förklara den Smärta, den känsla jag hade, som var som en elak makt hade tagit över allt som fannns inom mig)

När någon ringde eller kom för att hälsa på var jag alltid på väg och hade inte tid att träffas eller prata, jag hade inte tid med någon stötte bort alla

Jag var så inne i mitt eget, ville inte ha ngn som "störde" mig, mitt i allt.
Det enda jag eftersträvade  var att få tillbaka känslan... då Allting kändes så bra.
Den enda ggr den kom var när jag kräktes bort allt :(
jag vet det är helt absurt att känna att det är bra då, men det var som allt släppte just då, verkligen bara just då!
Men efter så var det lika dant igen..ångesten över vad jag gjort, ångesten över allt äckligt att ta reda på,  jag orkade inte....
Men att sova gick inte alls mer än i korta perioder mellan galenskaperna. 
Att inte sova ordentligt gjorde mig mer orolig, jag ville inte hålla på, försökte sova på kvällarna, men hjärnan och kroppen skrek efter att få börja om..

Jag höll på att bli Galen jag visste det om jag bara fick sova en liten stund, så skulle det fixa till sig och jag skulle sluta med det,  jag visste ju det.
(Jag hade redan tappat all kontroll även om jag inte trodde det)


När jag senare hamnade på ett sjukhem skrev jag för att jag inte kunde berätta för den personen jag pratade med, så här får ni ett
......Utdrag ur min Dagbok........ 
om vad som hände den kvällen

Behövde sova var så trött, ska bara ta en tablett så jag får sova .
Jag vet inte / kommer inte ihåg hur jag fått dessa tabletter, men jag måste ha sagt att jag var så trött hos läkaren jag var hos i mitten av veckan och försökte få en sjukskrivning förlängd.....
Jag minns att jag tryckte ut och tog 1 tablett och väntade nån minut och tänkte
 -nej vad faan inget funkar ju ..måste få sova
Så jag tog 2 till på en gång... väntade nån minut till, vilket kändes som evigheter.

Kände mig inte alls trött, jag var speedad jag kände att kroppen skulle gå igång igen, 
men jag orkar inte det blöder ur halsen och allt gjorde ont ville inte mer skulle ju bara sova ett slag så skulle allt bli bättre varför lämnar inte den onda skiten mig FAAN jag vill inte längre, ta bort mig här ifrån....

Tog 2 tabletter till det började kännas snurrigt men inte nog, MÅSTE sova faan ta dessa skittabletter dom gav mig inget funkar tog 2 till..., och 2 till...,och 2 till..., och några till, VILLE ju bara få sova.
Jag kom inte riktigt ihåg hur många jag tog, men låg i ett dåsande skönt borta, men vaknade till av att det ringde.
Ring signalen var som en ekande klocka RIIIINNNGGGGGGG och signalen lät om och om igen, men vad nu jag ska ju bara sova, kan jag inte ens få göra det i frid, låt mig sova, försvinna, jag vill inte ha det här sjuka livet......
Signalerna fortsatte, letade svamlande efter telefonen som var vid sängen......signalen ljöd hela tiden varför kunde det bara inte sluta.

Jag svarar vill få slut på signalen 
- jag är så trött låt mig vara ifred vill inte mer, orkar inte.....
-Va vad säger du? hör jag en röst långt borta..hur mår du? Ingen har fått tag i dig hur är det?
-jag vill sova, sluddrade jag vill inte mer låt mig va...slumrade tydligen till,
Då Lotta skrek i luren
-Vad FAAN håller du på med? vad har du gjort ? du är ju helt borta ? vad gör du????
-Ska bara sova lite hade jag svarat och blivit tyst.
Lotta fortsatte att skrika, -vakna nu säg vad du gjort, jag kommer på en gång lägg inte på luren.....
-Trött, hade jag svarat har bara tagit en tablett eller några tror jag....ögononen slöts hela tiden
Lotta skrek när hon talade till mig
- gå och spy förman! NU på en gång ! Hör du mig! gör som jag säger... 
- spy det kan jag inte...tårar började rinna ner för kinderna vadfaan höll jag på med
- Lotta jag har tagit för många tror jag, hade jag sluddrat fram - Lotta jag vill inte DÖ, jag ville bara sova....
Lotta bara skrek nu -SPY! SPY NU förfaan Susanne, stoppa fingrana i halsen ta bort det.. kommer ..har dom kvar nyckeln???
-mmm, hade jag svarat och försökte få upp allt igen, så trött så trött
Ambulansen kom samtidigt som Lotta och det var in på sjukhus för magpumpning kom inte ihåg så mkt och har inte frågat mer än, vad som hände när Lotta ringde mig. Om jag ska vara ärlig, vill inte veta mer. :( 

Vill om igen Tacka dig, min älskade väninna Lotta, Jag älskar dig!  kramisar!!!
Du räddade faktiskt mitt liv den kvällen för om jag somnat,  hade jag antagligen inte vaknat igen.
Orkar inte mer just nu , det knyter sig i magen och gråter står högt upp i halsgropen SORRY, hoppas att inte allt dravlar ihop sig, för som sagt skriver direkt från minnet, utom det som jag skrev av min gamla dagbok .
Kan inte förstå att det kan göra så ont fortfarande att bara minnas... inte konstigt att jag stänger av som jag gjort

Här kan du läsa del
*1* & *2* & *3*

Ibland kanske det känns som jag hoppar en massa, men du får som sagt fråga om det är ngt du vill veta mer om eller att jag skriver mer om. Anledningen är att detta är bara texter jag skrivit under åren och nu ska göra  det till ngt större ett litet projekt som är igång mer om det senare.

Kommentera / fråga så att det inte blir missförstånd, för jag skriver inte ngt innan utan allt kommer direkt från minnet och hjärtat och är det ngt konstigt fråga snälla !!!

Tack, Till er som orkar läsa denna långa ganska jobbiga text!

PUSSAR & KRAMAR

19 kommentarer:

  1. Man kan inte annat än bli djupt berörd av din berättelse. Vilken tur att Lotta fanns där för dig den kvällen...

    Kram

    SvaraRadera
  2. Åå, sitter här med gåshud på armarna och gråten i halsen.. Du är så stark som delar med dig av detta! Många, många kramar <3

    SvaraRadera
  3. Stark berättelse, så berörande. Att du hörde telefonen, att du ändå kunde prata, att Lotta agerade!
    Varm kram ♥

    SvaraRadera
  4. Blir rörd & berörd ....
    /Kram fina du ♡

    SvaraRadera
  5. Jag läser din berättelse och känner både ilska och sorg och tänker på denna hemska sjukdom där det är så otroligt svårt att få hjälp.
    Din styrka och din sjukdom fanns där ju hela tiden och du lyckades med din fina vän Lotta återerövra livet.
    Jag är så glad för att du finns.
    Stor kram till dig du finaste.


    SvaraRadera
  6. Förstår att du har haft jobbiga år! Och även dina närmaste som har sett, men inte kunnat hjälpa!
    Och vilken tur att du hade Lotta!
    Kram

    SvaraRadera
  7. Tack och lov att det finns vänner som Lotta!

    SvaraRadera
  8. Här rinner tårarna också, tack Lotta för att du räddade livet på fina Sanna.
    Massor av kramar till dig som orkar skriva om detta.

    SvaraRadera
  9. Vilken fantastisk vän du har i Lotta. Var rädd om henne. Läser dina berättelser och får tårar i ögonen. Så starka. En massa kramar fina du, från mig.

    SvaraRadera
  10. Du är och det är fantastiskt att du finns och vill och kan hjälpa andra! Kram

    SvaraRadera

  11. Det är en helt vidrig sjukdom du berättar om, att du berättar och håller föredrag om sjukdomen gör dig till en stor förebild för dem som befinner sig här som du engång var.

    Kram ❤

    SvaraRadera

  12. Det är en helt vidrig sjukdom du berättar om, att du berättar och håller föredrag om sjukdomen gör dig till en stor förebild för dem som befinner sig här som du engång var.

    Kram ❤

    SvaraRadera
  13. Tårarna rinner här, starkt av dig att skriva om det.
    Stor varm fredagskram till dig !!
    Pia

    SvaraRadera
  14. Verkligen en stark berättelse... Den väcker (tyvärr) minnen för mig.
    Stor kram till dig! Och jag är glad över att Lotta inte gav upp, utan ringde igen och inte gav sig <3

    SvaraRadera
  15. Drastiskt, starkt, grymt och helt enkelt hemskt. MEN jag vill också tacka Lotta att hon räddade livet på dig. Starkt gjort!!! Kram!

    SvaraRadera
  16. Klart jag orkar läsa....
    Med tårar i ögonen tar jag mig igenom din berättelse, lider med dig för det som du gått igenom..
    Underbart att du har tagit dig fram och ur detta, du är stark som fan... så är det bara.
    tack för att du delar med dig av ditt livs berättelse.
    Hoppas du har en fin fredagskväll.
    Stor kram
    Jessica

    SvaraRadera
  17. Det är svårt att läsa det du skriver - jag blir berörd - men jag tänker också att det är SÅ viktigt att någon skriver om detta och är glad att det är du, som skriver så ... enkelt och förståeligt!
    Stor kram över cyberspace och tack för att du orkar dela med dig!

    SvaraRadera
  18. Jag läser allt <3 och Lotta vilken fin vän... Håll hårt i henne

    Kram fina du
    Sandra

    SvaraRadera
  19. Inte konstigt att du haft ont i huvudet hela helgen när du river upp gamla sår igen. Men så viktigt att du gör det, att du skriver om det, pratar om det, kanske förhindrar någon annan att råka ut för samma sak.
    Tusen tack Lotta att du räddade livet på denna underbara tjej!! Stor kram till er båda!!!

    SvaraRadera

♥ Det värmer att Du tar dig tiden att lämna ett meddelande ♥
Kram Susanne