fredag 26 februari 2016

Fredagsberättele


Del  *5* 
Om Ätstörningar

Berättelser ur mitt liv

Prolog
Just nu handlar min Fredagsberättelse om en del i mitt liv som tog över ganska mycket, 
ngt som förstörde min kropp både inifrån och utifrån,  
Jag har under många år haft både Anorexi och Bulimi och det man kallar Ätstörning  eller UNS (utan närmare specifikation)  
fråga gärna om något är konstigt eller om du bara får egna funderingar på vad jag skriver, 
jag lovar att svara på allt så gott jag kan och utefter mina egna erfarenheter 
Jag har hjälpt / pratat med tjejer som hamnat i samma situation, 
och känner att det här är ett viktigt ämne att våga prata om, även fast jag tycker det är jobbigt.

Jag vill INTE att ni tycker synd om mig det är INTE därför jag skriver det här, 
det är enbart för att folk ska förstå vilket helvete det är och 
inte ens vilja ha tanke på att börja med en oskyldig liten bantning 
som du aldrig faktiskt vet vart den leder det här livet. 
Vi tror vi kan styra oss själva, hantera saker.. 
det trodde jag med och gjorde i flera år, men till slut tar det över.
ALLA Former av Ätstörningar är ett rent helvete med en massa komplikationer 
som jag kommer till senare... 
Vill du inte skriva öppet kan Du även nå mig på 
gemsofmylife@gmail.com eller på kontaktformuläret längre ned på vänster sida. 
Var inte rädda får att fråga.

Det är en lång jobbig berättelse, jag hoppas att ni orkar läsa den.
Det här är en riktig PINSAM (tycker jag) del av historien, och jobbigt att berätta men nu kör vi.

Jag hade försökt ta livet av mig, hade inte orkat med, men var det det jag ville ??
Mamma skulle komma och hämta mig men genom att jag var en person med "så kallad" fara för mitt eget liv skulle jag läggas in, och det vill jag lova att jag gjordes med besked...

Jag hamnade på HISPAN.......Hamnade på en låst avdelning , med nu pratar vi totalt störda personer, som ochså var fara för sig själva. Men här fanns även utvecklingsstörda, uteliggare, ja säg alla du kan tänka dig hamna på hispan för att det inte fanns plats på andra ställen verkade ha hamnat där, så även jag...

Jag trodde jag drömde, var hade jag hamnat min mamma fick inte ens följa med in utan jag fick lämna henne i en sluss på väg in på "dårhuset"
Mamma blev fullständigt galen och bad om att få prata med sjukhusets högsta chef som inte var där utan skulle komma vid 2-tiden.
Det sista mamma sa innan jag gick in -gumman jag ska fixa det här, du ska härifrån det här är fel!!!!

Jag vill lova att jag aldrig pratat om detta för jag skämdes över mig själv så fruktansvärt mkt.
Hur hade det kunnat bli så fel? Var jag så här sjuk ? Jag hade ju arbetat med sjuka människor själv tidigare, så det kändes som en dröm, en ond farlig dröm eller var jag lika sjuk i huvudet utan att fatta?

För att ni ska förstå hur sjukt det här var, kan jag bara nämna olika tillfällen under det dygnet jag var inlåst (vilket kändes som en evighet.....)
Dörren stängdes bakom mig, Själv kom jag in i en lång korridor och där var det massa personer som vandrade fram och tillbaka några satt på en bänk och stirrade på mig när jag kom in.

Jag måde så illa, var så slut hade fortfarande inte ätit mer, än fått i mig en näringsdrink som dom satt brevid i en timme och tittade att jag inte tog bort den....

Blev visad av en "skötare" (en sån som jag arbetat som,) till mitt rum.
Han verkade besvärad och ursäktade att jag inte kunde få eget rum utan fick dela med en dam (en av dom som gick fram och tillbaka i korridoren...)

Jag var helt borta, jag kanske var så sjuk i huvudet jag hade ingen koll längre kändes som jag inte var med delaktig utan såg mig själv utifrån, eftersom jag inte hade någon väska satt jag där på sängen och tittade..
vad skulle jag göra nu???
vänta på mamma??? 
vad gjorde hon??? 
varför var jag inlåst??? 
varför fick inte mamma följa med?? varför tog dom alla mina saker??

Jag bara satt och stirrade, Just då kom Damen in, sa inget, satte sig på sin säng mittemot och stirrade, fick olustkänslor och gick ut till korridoren...satte mig på en bänk där och tittade ned i golvet.
Efter ett tag kom en skötare fram och frågade hur jag mådde?
-jag mår skit svarade jag -vad gör jag här ? är man sjuk i huvudet och måste vara inlåst för man försökt ta livet av sig? ,vad tror dom att man vill göra när man hamnar här??

Han svarade inte, men satte sig
- Du vi tycker ochså att du hamnat helt fel, men vi bestämmer ju inte, vi har försökt få tag i läkaren men hon kommer inte förrän två jag är ledsen för det -vill du ha ngt? 
Eftersom jag inte kunde få i mig ngt varken vatten eller annat, mådde för dåligt skakade jag bara på huvudet.
Vid två kom läkaren, som sa att genom att jag var farlig för mitt eget liv skulle jag absolut stanna här och få prata med en psykolog under morgondagen, eftersom jag "frivilligt " kommit dit hade jag nu inget att säga till om längre inte ens när jag skulle bli utsläppt, låter som ett fängelse , vilket det var.
På natten ligger jag halvaken, rädd så märker jag att damen går upp pysslar med ngt som hon lägger på elementet gick och la sig direkt och det börja lukta urin hon försökte torka sina trosor på elementet, höll på kräkas av lukten 

Det blev för mycket grät och grät , kändes som jag var med i en film om nån kvinna som blev klassad som psykiskt sjuk och fara för sitt och andras liv kändes så overkligt.

Jag blev i princip omyndigförklarad och min mamma vart så arg, men inget hjälpte. Jag skulle vara kvar så var det. Jag var ju sjuk i huvudet.
Och jag försvann in i Dimman, gråtande, ensam, övergiven.
Vem var jag egentligen?
Här kan du läsa 
*1* & *2* & *3* & *4*

Ibland kanske det känns som jag hoppar en massa, men du får som sagt fråga om det är ngt du vill veta mer om eller att jag skriver mer om. Anledningen är att detta är bara texter jag skrivit under åren och nu ska göra  det till ngt större ett litet projekt som är igång mer om det senare.

Kommentera / fråga så att det inte blir missförstånd, för jag skriver inte ngt innan utan allt kommer direkt från minnet och hjärtat och är det ngt konstigt fråga snälla !!!

Tack, Till er som orkar läsa denna långa ganska jobbiga text!

PUSSAR & KRAMAR


8 kommentarer:

  1. Nej, fy f********n vad hu har varit med om! Det var verkligen en hemsk läsning, den värsta hittills faktiskt.

    Tycker det är helt fantastiskt att du på något sätt har blivit "normal" (fel ord, jag vet, men kommer inte på ett annat), gift dig, fått barn med mera. Du måste vara en otrolig stark tjej att du klarade allt detta "oskadd".

    Å att du brutit armen nu tycker jag är så himla orättvist och hemskt! Kram.

    SvaraRadera

  2. Jag kände hur jag slutade andas medan jag läste, jag tror jag på allvar blivit galen om det varit jag som blivit inlagd där..... Tänk så galet det kan bli, här skrek du på hjälp och istället blir du inlåst som ett djur. Nej, jag blir för upprörd, vet inte vad jag skall säga, det är för bedrövligt.

    Stor kram på dig ♥

    SvaraRadera
  3. Med all respekt för det du skriver, så - ofattbart att man kan behandla en människa så, dessutom var du så ung. Man tänkte uppenbarligen inte alls.

    Underbart att du lyckats gå stark igenom detta, och skaffat dig ett härligt liv! Det kallar jag STYRKA!

    Varm kram ♥

    SvaraRadera
  4. Det är vansinnigt hur det funkar. Vet ju att det är som du skriver. Jag blir glad för var och en som kommer ur det här nåt så när hel! Kram!

    SvaraRadera
  5. Men fy... Man tror knappt att det är sant att det kan "fungera" på det viset... Du måste vara en otroligt stark person som har tagit dig genom detta!
    Kram

    SvaraRadera
  6. Vilken berättelse! Å vad du har gått igenom...
    Kramar i massor till Dig! ♥ ♥ ♥

    SvaraRadera
  7. Så illa och så hemskt! Och denna känsla av maktööshet som både du och din amma kände. Fruktansvärt! Jag läser och blir väldigt berörd. Men jag vet som mamma hur det kan vara...Och hjälplösheten, man stampar i dy.
    Jag läser och blir både rörd och berörd, även dennna gång.
    Du är stark och har gjort ett otroligt jobb och kommit långt.
    Vilken resa.
    Stor kram och många tankar till dig du fina.
    Och stort tack för din berättelse. Så stark!

    SvaraRadera
  8. Har läst ikapp dina fredagsberättelser. Verklingen starkt av dig att berätta om det. När man aldrig varit i kontakt med någon som haft ätstörningar går det inte att helt förstå vilket helvete det måste vara. Du berör många med din text. Kram

    SvaraRadera

♥ Det värmer att Du tar dig tiden att lämna ett meddelande ♥
Kram Susanne