fredag 15 januari 2016

Ledig Fredag och en ny berättelse

GodMorgon Sötnosar !
Tiden och Orken har inte räckt till att varken läsa era bloggar eller skriva, men idag ska jag läsa ifatt mig hos er för det är det inga läkarbesök så jag har min första lediga helgdag redan idag och vilken härlig dag det är ute, strålande sol men oj vad kallt... -14 grader just nu
Ingen mer promenad för mig idag, nyss varit ut och hämta ved :)
Höll på frysa baken av mig ..

Eftersom det är fredag så kommer min fredagsberättelse,  jag har skrivit om det i tidigare blogg men det är ett viktigt ämne och vi med barn eller barnbarn, kanske får ett litet uppvaknande för idag är det så lätt att hamna där vare sig du är pojke eller flicka med all dess påverkan som göder våra barn från reklam tidningar filmer internet mm mm
Många säger att man ska inte älta i det förflutna, skylla på det förflutna, det tycker inte jag heller men det vi varit med om påverkar oss i situationer som vuxna hur mycket vi än inte vill komma ihåg eller ens kommer ihåg...

Jag är påverkad än idag av allt jag varit med om och det trots att jag inte vill att det skulle påverka mig som vuxen.
Jag fick en fråga om hur jag ens kunde arbeta när jag hamnat i Utmattning" gått in i väggen" 
Svaret är att jag inte känner efter jag har lärt mig stänga av ALLT sen jag var liten, men nu var kroppen trött på det och slutade helt fungera och producera ett livsuppehållande hormon.
Inte ens då...kände jag.. läkarna på IVA förstod inte ens att jag stod på benen
och redan då sa dom att jag måste lära mig känna känslor o smärta o orkeslöshet i min kropp...Om jag vill överleva.

Om ÄTSTÖRNINGAR
Det är flera som inte har varit med på förra bloggen , så jag tar hit min berättelse, jag hoppas att ni orkar med det, ni som redan läst, men känner att det är otroligt viktigt att få ut, vad dom här sjukdomarna gör med oss ...

*1*
Jag vill ... och vågar idag...Berätta för er om mitt liv.
Jag har haft både Anorexia och Bulimia, är idag Friskskriven sen lång tid tillbaka, men det här är inget jag skulle tagit upp under min sjukdomstid. 
Varför går jag ut med det här nu undrar säkert många då !!?? 
Att jag gör det här, är för att jag vill att ingen ska behöva gå igenom detta självdestruktiva beteende som det är och för att jag är mogen nog att ta up det med känslor och allt som finns med !!!

Jag har varit ute på skolor och berättat om det här, jag har hjälpt flera tjejer som varit påväg in i ett destruktivt beteende och det har gjort mig ännu mer ödmjuk för människan och vad vi klarar av när jag ser dessa tjejer.

Om du tycker sånt här är skit att skriva om, hoppa över och läs i såfall, inga smaskigheter men mkt känslor kommer att finnas med i texten.

Mamma eller andra nära som läser, kanske är det bäst att ni slutar här många av er känner till allt men inte dom känslor jag haft och jag vet hur du framför allt mår min älskade mom när jag pratar om det. 
Du är en fantastisk mamma glöm inte det !!!!! Du gjorde allt för mig !!!!

Jag kommer att dela upp det lite, för jag orkar inte allt på en gång !!!

Jag började redan som 12-åring att matvägra, inte äta det och inte äta sås och inte med det mesta. 
Det här var inte för att jag ville banta och gå ned i vikt, utan för att bli sedd och framför allt få mina föräldrar att inte bråka mot varandra utan istället mot mig.
Som Vuxen har jag förstått att det är bra när man får en reaktion även om det är ilska, vilket jag då
utsattes för. (kanske ren frusatationen över att inte få i mig maten som min far reagerade som han gjorde ), det här var bara början på en period i mitt liv som jag levde i en stor lögn både för mig själv och andra.

För mig var det att ha kontrollen, att kunna bestämma själv utan att bli tvingad eller att någon kunde säga till mig vad jag skulle göra. (min själ, mitt inre måde så dåligt vid det här läget, att jag inte kunde hantera det på ngt annat sätt) Orsak tar jag nån annan gång då jag orkar 

Under högstadiet var jag ganska liten och tunn, men gick alltid i stora bylsiga kläder ingen la väl direkt märke till om jag var sjuk eller inte för jag hade ett eget försvar och det var att alltid vara klassens clown, ville att alla skulle vara glada och kunde göra allt för att dom skulle se hur "bra " jag mådde.
Att Jag kunde svimma i korridoren skyllde jag på magsmärtor, och ingen verkade se nånting annat ,så det var det jag använde mig av !!
Jag gick ut högstadiet med perfekta betyg, jag hade full kontroll på mig själv men tjaten och gnället och ilskan fortsatte hemma, så jag ville göra dom "nöjda" 
Jag åt det dom la fram och gick på toan och tog bort det(utan att ngn märkte) det lyckades, jag hade gjort dom nöjda...
Jag åt ju äntligen det dom ville ( men jag hade fortfarande kontrollen) vid det här laget hade jag väl inte utvecklat fullt ut , varken anorexi eller bulimia utan hade en sk. ätstörning

Det här beteendet fungerade så bra att jag fortsatte under hela min gymnasie tid, (det här var den tid jag vägde som mest, vilket ändå inte var speciellt mkt för min längd 1,76) mådde verkligen inte bra och började då banta, med att inte äta något fett eller sluta med godis eller bli vegetarian som man kallade det, bara äta grönsaker..... åt jag för mkt eller hade ätit godis eller annat onyttigt gick jag och tog bort det, Du kan tänka dig hur vettigt det här var för en tjejkropp.  
Fortsätter nästa vecka, om ni orkar och står ut  och vill!!!

SNÄLLA om du har frågor eller tycker något är konstigt kommentera så jag får chansen att svara istället för att man tycker att den här tjejen söker bara Uppmärksamhet (vilket jag absolut inte gör och ni som känner mig vet det) jag vet redan hur sjukt mitt beteende var, och jag vill inte att någon ska hamna i det därför berättar jag det här som jag tidigare sa.

Vi alla formas av vår uppväxt vare sig vi vill eller inte, 
att ta hjälp är det enda sättet att hitta sig själv, 
att strunta i det som jag gjort förvärrar allt istället.

Nu hoppas jag att ni Stått ut med att läsa, och att ni tycker det är ok att få veta lite mer om mig även sånt som inte är så kul.
Nu ska jag ta mig en stor kopp kaffe till och njuta av brasan som sprakar, 
och läsa ifatt mig på era underbara bloggar
Stor PUSS och KRAM till er alla på Tulpanens dag
Fick dessa fina tulpaner av min fina Gubbe redan igår ;) tror inte han hade en aning om att det 
idag var den tulpanens egna dag .

Ni vet väl att ni är guld värda allihopa, 
vi är alla original och det finns ingen som DU, så varför jämföra dig !!!!
Kärlek till er sötnosar som tittar förbi

24 kommentarer:

  1. Starkt av dig att berätta!! Jag har själv alltid haft ett väldigt sunt förhållande till mat men är ibland orolig för mina två döttrar som berättar om klasskamrater (??) som kallar dem tjockisar, säger att de kan inte äta det eller det för då blir de tjocka osv. Mina döttrar är allt annat än tjocka och vi försöker få dem att inse vikten av att äta (och röra sig) med sunt förnuft. För det mesta vet jag att vi lyckas med det här men ibland märks det att andras åsikter smäller högre än mammas och pappas.....
    Kram på dig raring ♥

    SvaraRadera
  2. Blir rörd & berörd ♥ ....
    Kärlek till dig finaste!

    /Kram

    SvaraRadera
  3. Läser och lär och blir berörd.
    Många varma och hjärtliga kramar

    SvaraRadera
  4. Blir verkligen berörd av din berättelse och hamnade tillbaka i tiden till min högstadietid, när jag hade en nära kompis till mig som höll på så. Hur maktlös man kände sig och fick lögner matade till sig. Och idag så har min högstadietid återuppstått, då min dotter har en nära kompis som går igenom samma sak......blir lite ledsen måste jag säga. Men starkt av dig att berätta. En STOR kram vännen/Laila

    SvaraRadera
  5. Det är mycket man inte vet om sina bloggkompisar... Tycker det är bra att du tar upp ämnet! För precis som du säger hjälper det förhoppningsvis unga tjejer (och killar för den delen) att inte hamna i samma situation.

    Tycker det är strongt av dig att berätta inte bara här på bloggen utan också i skolor.

    SvaraRadera
  6. Det är ett känsligt ämne det där...det är ju en hemsk sjukdom, och jag är glad att du är fri från den ;))...vi har en släkting (svågerns flicka) som också haft annorexi....och det var hemskt kan jag säga...men hon är också frisk nu, tack o lov !...hon fyllde förresten 29 år i går ;))...
    Önskar dej en toppenfin helg vännen !
    Kram bia

    SvaraRadera

  7. Det hjälper alltid att berätta och det hjälper alltid någon som det berättas för.
    Vilken resa du har gjort och du har sannerligen kommit en långt....

    Stor kram på dig finaste Sanna ❤

    SvaraRadera
  8. Imponerad av att du kraft och mod att dela med dig av detta viktiga! Även om det är ett tag sedan så förstår jag att det påverkat dig otroligt mycket och att känslor kommer tillbaka. Jag och en klasskompis gjorde en uppsats/höll föredrag om just anorexi och bulimi under gymnasiet bara för att vi tyckte att det var viktigt att uppmärksamma detta. Tack fina Sanna för att du delar med dig och jag läser gärna fortsättningen då du har ork att skriva om den.
    Vilka fina tulpaner maken tagit med hem till dig =)
    Ha nu en fin helg!
    Kram

    SvaraRadera
  9. Så starkt och modigt av dig att berätta! Det kostar på, det förstår jag, men samtidigt är det skönt att få sagt det man vill ha ut. Detta är en viktig information och det är bara plus att berätta.

    Så fint att du varit ute på skolor och berättat, det tar bättre skruv då man möter en person IRL.
    Jag har mött en del genom mitt tidigare arbete.
    Skönt att det lyckats för dig, för sådant här är farligt.

    Varm stor kram, finaste du ♥ och ha en go fredagkväll!

    SvaraRadera
  10. Guess what!
    Nu har även Carita från Lovisa i Finland en GW uppe.

    https://debutsky.wordpress.com/

    Ville bara säga att ditt tema sprider sig. Himla kul! Har såklart berättat för henne i en tidigare kommentar att det INTE är jag som är mamma till GW utan du. Nu skrev du ju att du inte är den riktiga mamman heller så... Hon verkar inte läsa din blogg än trots att hon fick en länk till dig. Det borde du ändra på;-)

    SvaraRadera
  11. Ingen lätt berättelse, men så viktig för andra att läsa. Fint att du orkar berätta så att andra kan få del av dina erfarenheter.
    Önskar dig en fin helg!

    SvaraRadera
  12. Tack för din berättelse! Jag blir både väldigt rörd och berörd på samma gång.
    Jag är så gammal att på min tid hette det "matvägran" men jag styrde min omgivning med detta under några år, från 3-8 år, främst min mamma och farföräldrar. Men det ordnade sig för de lagade bara den mat jag åt...Och då åt jag.
    Men jag har en dotter med ätstörningar och det förstod jag inte och jag såg inte. Men det var hetsätnin! I mitt jobb har jag arbetat med eleve rsom varit anorektiker så där var jag påläst och hade gått många urser. Men hetsätning var jag främmande för.
    Men det är jag inte längre. Akademiska i Uppsala är jättebra och har också bra anhöriginformation. Tacksam!Och jag har lärt mig och börjat förstå. Men det är svårt. Det tillstår jag.
    Stor kram och stort tack till dig finaste,
    Kram!

    SvaraRadera
  13. Väldigt starkt av dig att orka berätta!

    Stor KRAM!

    SvaraRadera
  14. Är full av beundran över att du orkar berätta... så bra att du även hjälper drabbade ungdomar, för vem kan väl göra det bättre än någon som varit i samma situation.
    Tack för din berättelse!
    Kram ♥

    SvaraRadera
  15. Det är viktiga texter och viktiga inlägg. Orkar du så skriv!

    Kram!

    SvaraRadera
  16. Starkt av dig att berätta! Samtal så viktigt. Berättelserna som skapar insikter. Din berättelse är stark och jag inser att den smärta du förmedlar i dina rader är bara en liten del av allt du brottats med under åren. Att jobba på att hålla fasaden som den glada spralliga, att ingen ska misstänka något. Sedan blir jag också så glad att du tagit med dig din livserfarenhet till att hjälpa andra. Det är stort! Kärlek till dig som vågar, törs och vill. Jag jobbar med unga vuxna och hållbar livsstil. Det innebär frågor om miljön men också att vara sann mot sig själv och förstå hur hälsa, stress, beroende, hur relationer till sig själv och andra påverkar det egna livet. En riktigt stor varm bamsekram till dig! ♥

    SvaraRadera
  17. Hej fina du. Jag läser mer än gärna mer om det du skriver om.
    Livet formar oss på olika sätt, och vi alla har våra ryggsäcker att bära. Vissa har ryggsäckar som är tyngre.....medan andra har lättare ryggsäckar att bära på.

    Livet är ju både en skola, och nåt som man går i genom på olika sätt.
    Ibland kan man behöva se tillbaka, för att gå vidare i nuet. Älta på ett positivt sätt, om du förstår.

    Jag läser gärna mer. om dig. Tack snälla fina bloggvän för att du berättar och tar upp såna här viktiga saker. Du kan hjälpa många att gå vidare.

    Varm stor kram.

    SvaraRadera
  18. Och du med ❤️ Tack för din fina, utlämnande berättelse!
    Kram Ingela

    SvaraRadera
  19. Hej kär bloggvän!
    Du gör verkligen en god gärna att blogga och att gå ut och prata om den svåra sjukdomen. Ja jag kallar det sjukdom, det lär ligga i generna som så mycket annat beror det på vad man utsätts för om det bryter ut eller inte.
    Jag har en dotter som jag misstänkte redan när hon var 14 men det kom inte fram förrän vid 18 årsåldern. Anorexin övergick till bullemi, så brukar det väl vara, tror jag. Orsaken för hennes del har vi förstått var dels mobbing, dels att hon, när ho var tolv hade kontakt med en kille som inte var snäll. Det var hemskt att stå bredvid och inte kunna göra något efter att hon blivit myndig. Idag är hon 30 och är frisk men det händer ibland bakslag när hon får ångest.
    Till sist, vi kan lära oss att acceptera bagaget men cellminnena finns kvar och kan dyka upp o vi möter en liknande situation
    Stor kram till dig.

    SvaraRadera
  20. Såklart vill jag läsa! Är så imponerad att du tar upp detta tabubelagda ämne,som säkert är vanligare än man tror. Främst bland tjejer, men även hos killar. Så fantastiskt att du har varit ute i skolorna och berättat, sååå viktigt!!! Varm kram till dig!!! ♥

    SvaraRadera
  21. Sitter och läser ikapp och fastnade länge här. Så starkt av dig att våga berätta. Tror du mår bra av att berätta och prata om det. Visst påverkas vi alla av våra föräldrar och vår barndom. Vilken jobbig uppväxt du har haft. Och tänk att så ser vardagen ut för väldigt många... Bra om vi vuxna kan hjälpas åt att förhindra det.
    Och tulpaner är du värd vareviga dag oavsett vilken dag det är!!! Stor kram till dig!

    SvaraRadera
  22. SToooooooor Kram till dig Sanna! Jag tycker att du gör helt rätt i att berätta och öppna dig själv (så länge du själv vill berätta förstås)
    Vi påverkas ALLA av det som är runt oss och våran uppväxt med familj, vänner, skola...
    Och att just du är ute och berättar är ju jättebra för det är ju du som varit där som VET hur det är!
    Du är stark!

    Utåt kan alla vara glada, jag tror att vi alla bär på något som tynger oss mer eller mindre, något som för någon annan kanske inte är någon big deal men som för eller dig eller någon annan är hur stoooor som helst...

    Ätstörningar och att förlora en mamma är inte samma sak men det är något jag måste klara i min vardag att leva utan min mamma
    att orka resa sig när man sitter på kökgolvet och stor bölar en "vanlig" tisdag eftermiddag för att allt är skit just den dagen..
    Vi har alla vårt och vi delar med oss på olika sätt, några mycket och några lite och inget är egentligen fel...

    Vackra tulpaner

    Må så gott fina du <3
    Kram Sandra

    SvaraRadera
  23. Så starkt att berätta men samtidigt så otroligt viktigt.
    Stor kram till dig.

    SvaraRadera
  24. Hej och tack för din berättelse. Du gör ett otroligt bra jobb att gå ut i skolor och prata om sånt här. Det är så många som mår dåligt idag på ett eller annat sätt, bra att fånga upp dom i tid. Starkt gjort
    Kram Helena

    SvaraRadera

♥ Det värmer att Du tar dig tiden att lämna ett meddelande ♥
Kram Susanne