fredag 22 januari 2016

Fredags Berättelsen

Så kommer del  *2* Om Ätstörningar
Berättelser ur mitt liv

Bild lånad HÄR
Den här bilden visar verkligen känslan oförståndet att se sig själv, det är en otroligt rätt fångad känsla på bild.
❤️❤️❤️
Just nu berättar jag om en del i mitt liv som tog över ganska mycket, ngt som förstörde min kropp både inifrån och utifrån,  jag haft både Anorexi och Bulimia och det man kallar Ätstörning  eller UNS (utan närmare specifikation) 
När jag tog studenten hade jag fortfarande koll tyckte jag, men höll på med sk jojobantning, bantade den ena veckan för att i nästa frossa i gosaker, och ta bort (absolut inget jag behövde, bara en fix ide)

Jag fortsatte inte högskolan direkt efter gymnasiet, som man borde ha gjort, utan började arbeta ville komma hemmifrån, flyttade ihop med min dåvarande pojkvän och skulle leva vuxen liv. Både för min pojkvän och för mig skulle allt vara så bra, hem, vi som par osv....
Utseendet (ytligheten) var viktigt, Kanske som för alla i den åldern.

Här kom Jag in i en period då jag var ute och gick dagligen och eftersom vi bara ibland åt mat ihop på kvällen, hoppade jag över middagen.
Kände mig så duktig när jag inte åt på en hel dag utan kanske drack ett glas juice och tog en vitamin på morgonen för att sen på arbetet gå en promenad på lunchen och måste jag visa att jag åt gjorde jag det och gick sen för att ta bort det.

Nu var jag 20 år, mitt eget liv var påväg utför i anorexin, killen jag var ihop med märkte eller kanske tyckte det var OK med hur jag såg ut för han sa inget(men jag tror det var mest för att vissa killar bara inte ser sånt), och snart var jag nere i 48kg
Vilket är VÄLDIGT LITE för mina 1,76 cm
Men det fortsatte nedåt,  jag fick jag nyligen se bilder (höll på rensa i gamla foton) när jag vägde omkring 44kg,  jag satt på en bänk på Sicilien där vi var på semester, det var fruktansvärt att se den igen. Att ingen sa ngt till mig fattar jag inte (men det är nog som min mamma sa, alla sa till mig men jag lyssnade inte alls)
På bilden ser man benknotorna stack ut överallt trots kläder och ändå kommer jag ihåg känslan jag hade på bänken där jag satt och tyckte mina ben vällde ut, jag hatar dom här känslorna och ändå kan jag fortfarande känna dom när jag minns, hur man hatade sig själv var rent ut sagt äcklad av sin kropp.

Vid den här tidpunkten sökte jag aldrig hjälp, vet att min mamma ville och försökte få mig att göra det här ochså, men att jag vägrade,  jag lovade att gå upp ... 
gick upp pendlade där mellan 3-5kg och började klä mig ännu bylsigare än tidigare... och var ganska NÖJD.

Trots att jag bara vägde runt 49 kg så tyckte jag fortfarande att jag var Tjock, men relativt Nöjd men min tillvaro just då!
Jag hade gjort slut med pojkvännen och flyttat bodde själv och hade hittat massa Kompisar som fick mig att må bättre.

Här kommer då en förfrågan om att bli modell (skrattretande eller hur) jag var 21 snart 22 och stod inne i affären där jag då arbetade   och en man från en agentur kom fram och frågade mig om jag kunde tänka mig att bli modell ?
Jag bad honom flyga och fara rent ut sagt vilket skämt , såå tråkigt, gå och lura nån annan tyckte jag !!! 
1 timme senare var han tillbaka och hade med sig en tjej som man kände igen från tidningar på den tiden, hon sa att han kom från argenturen och att det inte var ngt skämt utan att dom ville att jag skulle komma dit.
(här blir det dubbelt-hur kunde jag som såg ut som jag- bli modell- sjukt kändes det.)
Jag hade med mig en av mina bästa vänner en kille som sa -självklart ska du gå dit om du inte gör det bär jag dig dit ;)
Så Vi gick dit och blev antagen fast jag inte hade kort eller ngt man skulle haft med sig haha

Redan veckan efter började arbeta som modell.....
Det här låter ju flachigt alla tjejers önskan att få en förfrågad att bli modell bli upptäckt är ju riktigt häftigt och coolt.
Vilket det kunde ha varit om jag hade haft större självkänsla och självförtroende
Det här är ett arbete för tjejer som är naturligt smala utan massa sjukliga bantningar och med STORT självförtroende och självkänsla, för det är ett arbete som vilket som helst, men man måste kunna se till att det är rätt personer som håller på. 
Arbetade i sverige ca ½ år innan jag åkte till Paris första ggr. 
Älskade Paris hit ville jag tillbaka fler ggr och en månad senare kom förfrågan om jag kunde åka ner och stanna ett tag, absolut var mitt svar och ner for jag fort som bara den utan några som helst tankar på vikt mm. Ville bara tillbaka till staden jag älskade.

Men trots att folk påstår att man inte behöver gå ned så blir man ganska puchad att göra det när man arbetar utomlands, pressen kommer inte bara från argenturen utan alla runt omkring vid visningar andra modeller, visst det sitter mkt i ens eget självförtroende, men det var ju här mitt problem fanns jag kände mig aldrig tillräcklig, inte snygg nog , inte smal nog, kändes ganska overkligt att vara där överhuvudtaget.

Maten var bara ngt nödvändigt ont som man åt ibland,levde i min lögn att jag mådde så himla bra, allt det onda trycktes ned och landade även det långt in i själen
I den här YTLIGA världen stannade jag i ca 3år innan jag åkte hem, på riktigt för att stanna.

Jag tror att om ens barn blir erbjudet att bli modell, ska man veta att ens barn mår bra med sig själv och inte har massa nojjor över vikt, visst har alla ungdomar problem med sitt eget utseende nån gång men det är inte samma sak. 
Barnet ska känna sig trygg i sig själv, om man vet det behöver man inte vara orolig tror jag.

Varför stoppade då inte min mamma mig, undrar ni! 
Men som sagt jag var "gammal" då jag började som modell 21-22år 
(då har dom flesta börjat när dom är runt 14-16år) 
Så min mom hade inte så mkt att säga till om när jag var så vuxen som jag var. 
I Paris fick jag säga och dom gick ut med att jag var 16ans 
(dom tyckte jag såg ut att vara det, så det skulle vara bättre då att säga den åldermän mina då 21-22 år)..
Nu var det här mer än 25år sen och kan inte säga att det är så här nu på agenturena 

Missade du första delen i min berättelse om Ätstörningar kan du läsa den HÄR


Slutar här annars blir det för tradigt, vilket det kanske redan är???
Kommentera gärna och fråga, för att undvika missförstånd om det är något du undrar eller tycker är konstigt eller bara vill säga ngt !!!

Nu hoppas jag att ni får en underbar Helg sötnosar!
Lillskruttan och jag har tjejkväll, så här blir det Sushi :)
Vad hittar du på ?? 

STOR
KRAM & PUSS

20 kommentarer:

  1. Vad modig du var som drog till Paris så där. Du var ju inte så gammal trots allt. Jag hade aldrig vågat det själv. Skulle nog inte åka själv idag heller. ..... Måste ju varit hemskt för din anhöriga att se dig så mager och eländig, 176cm är långt. Men bra att du delar med dig- det hjälper säkert någon att sätta ner foten ordentligt när man ser att det går utför för någon närstående. Jag kan nästan tycka att de borde tvingat dig till vård. Skolan borde ju sett något under gymnasietiden till att börja med - larmat föräldrar och så.
    Tack för att du delar med dig. Ha nu en mysig kväll med Lillskruttan, här blir det slappt och slött i soffan, vi tog lammstek till kvällsmat. Kram

    SvaraRadera
  2. Tänk Sanna. Om du hade skrivit att du jobbat i Paris som modell i tre år hade jag kommenterat med ett stort WOW! Det måste ju vara varenda tjejs drömjobb, eller hur, speciellt då du ju var "äldre" och mera mogen än en 16-åring.

    Men det var du ju inte, inte alls.

    Tycker det är fantastiskt att du delar med dig, men framför allt att du blivit av med sjukdomarna. Hur blev du frisk sedan? Fick du hjälp eller kom du ur det hela alldeles själv. Men det berättar du kanske nästa fredag.

    SvaraRadera
  3. För det första så tackar jag för att du delar med dig av detta.
    Detta måtte vara en fruktansvärt jobbig period.

    Jag kan säga att jag i min ungdom för 30 år sedan åxo var väldigt vikt och kroppfixerad. Jag vägde åxo alldeles för lite .
    Fick faktiskt åxo förfrågan om att bli modell.

    Tack för att du berättar fina du.

    En varm fredagskram från mig.

    SvaraRadera
  4. Stark berättelse. Läste någonstans (men har inte undersökt det närmare så att jag kan säga att det är så) att ätstörningar kan starta med zinkbrist. Dvs bristen av zink startar processen. Sedan blir jag som alltid bekymrad över modellidealet. Jag är djupt imponerad av din styrka att berätta. Stor varm fredagskram till modiga och fina dig!♥

    SvaraRadera
  5. Så starkt av dig att berätta. Känner igen mig att man aldrig är nöjd med sig själv. Är du helt frisk idag? Jag är träningsfreek för att må bra. Lite sjukt det. Ha en fin kväll Kram Pernilla

    SvaraRadera
  6. Så starkt av dig att berätta.
    Om man väljer att inte höra så hör man inte, men du måste varit riktigt smal, jag vägde 42 när jag blev gravid när jag var 20 och jag var spinkig till mina 1,60 cm över havet.

    Ha en underbar kväll.

    Kram

    SvaraRadera
  7. Absolut inte tråkigt, jag läser och lär och vill veta mer.
    Kram Eva <3

    SvaraRadera
  8. Starkt... Modigt... Läskigt.
    Jag beundrar dig för att du berättar, för att du gått igenom det, för att du tagit dig ur det..
    Stor varm kram
    Jessica

    SvaraRadera
  9. Tack för att du berättar! Jag läser och jag kan förstå, men ändå inte. Jag har inte varit i din situation, men jag har haft elever som varit och därjag sett med inte föräldrar. Men jag vet att dessa flickor idag mår ok och några kanske t.o.m. bra. Men de har fått professionell hjälp under lång tid.
    Fotomodell i Paris! Det hade kunnat vara fantastiskt och du had esäkert bra stunder också. Men du hade din sjukdom.
    Jag är ju mamma till en dotter med ätstörningar som hon fick i 19 års åldern (inte anorexi) och nu Uppsala på Akademiska har hon fått och får väldigt bra KBT hjälp och även vi i familjen är involverade.
    Jag är så glad för att du nu är frisk och att du fått livet tillbaka.
    Stor kram och många tankar till dig.

    SvaraRadera
  10. Kolla här: https://debutsky.wordpress.com/2016/01/22/guess-what/

    SvaraRadera



  11. Så glad att du idag kan tala om detta och förhoppningsvis kan vara ett föredöme för andra. ♥
    Jag är nyfiken hur du vände och förstod att dina tankar om din kropp var en skev självbild?

    Stor kram på dig underbara människa ♥♥♥

    SvaraRadera
  12. <3 <3 <3
    Det gör ont i mig och jag är så glad att du delar med dig. Hoppas du även att du orkar och vill dela med dig om hur du jobbat med det.
    Kram

    SvaraRadera
  13. Tack för att du delar med dig av din livshistoria, både gripande och givande. Jag länkar till din blogg så att jag inte tappar bort dig i bloggvärlden. Kramar

    SvaraRadera
  14. Jag var en period också extremt kroppsfixerad och tyckte att jag var tjock. Då vägde jag 55 kilo till 170 cm och var naturligtvis inte i närheten av att vara överviktig. Hade jag inte passat mig där kunde det gått illa. Tyvärr blir många unga flickor och kvinnor fixerade vid ett kroppsideal som verkligen inte är ett ideal.

    Kram

    SvaraRadera
  15. Såå starkt av dig att dela med dig om denna urjobbiga tid i ditt liv... blir så ledsen över din situation som var då... och är glad att du nu är frisk - ja, åtminstone vad gäller ätstörningarna då, sen finns det ju annat som kan dyka upp under livets gång.
    Modell i Paris... åh... wow skulle jag tänka om situationen varit en annan, men nu ryser jag,
    Tack Sanna... jag gillar dig... bara så du vet :)
    Kram

    SvaraRadera
  16. Inte tradigt allt. Din berättelse är viktig och du är fin som delar den!

    SvaraRadera
  17. Vilken berättelse, modigt av dig att berätta detta. Stor kram

    SvaraRadera
  18. Lilla vännen, skickar över en bamsekram!! Du är stark och modig som pratar om det du har upplevt. Ingen ungdom ska ju behöva känna som du gjorde. Ingen vuxen heller för den delen...
    Är också så glad för din skull för du verkar ha ett bra liv med din man och dina barn idag. Att du är sjuk är ju mindre roligt, men det är ju en annan typ av sjukdom idag. Stor kram!!!

    SvaraRadera

♥ Det värmer att Du tar dig tiden att lämna ett meddelande ♥
Kram Susanne